Paris

Skolavslutningen är färdiggjord. Har sagt hejdå till alla. Betygen ligger i väskan och nu är det bara datorn som ska ner, sedan är jag ready to leave.

6månader, 6månader

Jag kom till CDG som en turist. Vilse i den stora världen med två stora väskor. Jag kom till värdfamiljen som en främling som knappt sa ett ord franska. Jag kom till skolan som en nykomling som hittade sina bästa vänner. Den flickan som åkte från Enbacka Gård tidigt en söndags morgon i januari, hon finns inte kvar. Inte i Paris i alla fall.

Den flicka som lämnar Porte Malliot kl. 4 idag har en stor, mellan och liten väska. Hon pratar franska, kan göra sig förstådd. Hon känner staden och kan bakgatorna. Hon lämnar en skolan och sina bästa vänner. Den flickan kommer inte finnas kvar då hon når Sverige.

Under mitt halvår har jag fikat, shoppat, dansat, pluggat, gråtit och skrattat. Jag har socialiserat, lärt mig franska, varit bitter och glad.

Nu sitter jag snart på bussen ut. Detta blir de sista inlägget i denna blogg. De sista orden.

Tack för allt. Men nu vill jag bara hem!

På uppmaning av min fader har jag nu belägrat mig vid skrivbordet med fingrarna pejlandes över tangentbordet. Nej, jag har inte glömt bort min kära lilla blogg, den har bara hamnat underst i listan över viktiga prioriterigar.

Vill ni se?
1. Göra klart alla arbeten
2. Packa
3. Städa/Tvätta
4. Blogga

Alla arbeten blev klart igår kväll och då packade jag efter det. Så de två kan vi stryka. Skönt att nästan kunna stänga sin väska och veta att man har koll på allt. Dock återstår det att städa/tvätta och jag har en gnuggande känsla av att det kommer göras på fredagens eftermiddag då jag har två timmar till förfogande efter skolan och innan avfärden.

Men visst här kommer en blogg. Antagligen kommer den bli superduper lång också som vanligt. Och denna gång ska bloggen tillägnas, inte så chockerande, min praktikupplevelse.

Mamma och pappa har väl informerats och min kära syster mer än hon önskade men ni andra har kanske inte riktigt lika stor koll.

Jag kan ju inleda med att säga att den var superduperbra. Helt himla fantastisk och att jag grät(...) då jag åkte där ifrån.

Om jag ska vara helt ärlig var jag ganska illa ute när jag åkte dit. Mina förväntningar var superhöga och att de skulle uppnås till fullo var ganska osannolikt. Jag anlände med tåget kl. 10 i Clermont d'Oise för att bli upphämtad av Cathrine, Oliviers fru. Alla var på tävling utom några stalltjejer och Oliviers groom som jag skulle jobba med. Så det var bara att studdsa upp på rummet och byta om och hugga in på den första dagen.
(Rummet förresten, Josse hade lovat mig skabbiga, smutsiga hästskötarlägenheter. Jag fick sova i en egen lägenhet i Oliviers hus med eget badrum med dusch och badkar, egen toalett och egen ingång. Jag flög redan då på moln när jag upptäckte det)
Första dagen var ganska lugn. Alla hästar skulle ut på tur för de hade varit på tävling dagen innan. Sedan var det putsning av alla hästarna och där slutade den arbetsdagen.
Innan middagen promenerade jag ner till paddocken, kravlade mig upp på staketet och satt och tittade på fölen som gick och betade på andra sidan.
Tisdag till torsdag var det jobb på listan. Hade mellan fem och sex hästar på min lott varj dag och efter det skulle alla borstas över ordentligt plus de hästar Kristen, groomen, inte orkade borsta. Himlen kan inte vara bättre.
Fredag till söndag spenderades på tävling.
Fredagen höll jag mig vid tävlingsboxarna och fixade i ordning alla djuren. Det gillade inte Kristen för då var ha tvugen att rida fram alla hästarna. Olivier, min arbetsgivare, var nämligen ganska lat. Det han gillade bäst med tävlingar var att han kunde glassa runt  i ryttarbaren med ett glas champagne i ena handen och en cigarr i den andra. Han hoppade bara upp på hästarna när han skulle hoppa fram och hoppade av direkt efter banan för att återgå till tältet med en bar. Så lördagen och söndagen red jag fram hästarna till de två sista klasserna åt honom. Väldigt intressant att få befinna sig på en internationell framhoppning och verkligen se hur alla red fram och hoppade fram, plus att jag fick synas ganska mycket.

Fredag kväll firade vi födelsedagen för deras ena dotter, Pauline. Hon hade grillfest och alla som jobbade i stallet och några andra kompisar till henne var där. Olivier som under veckan förbryllat sig över att svenskan inte drack vin till maten så sin chans att få mig på lyran. När jag både nekade champagne, vin, wiskey och vodka blev han riktigt förbryllad. Fast då tog han till fult spel. Min koncentration var inte påmax och när han frågade mig något hörde jag inte riktigt vad han sa, men jag sa ja, precis som min pappa tycker att man ska göra. Och vips så stod det en snaps framför mig. Jag kan ju säga att han var nöjd med sig själv då han lyckats lura mig... Himla skunk

Andra veckan var hårdare än den första men detta gjorde den bara ännu roligare. Fick ta mer ansvar och kom verkligen in i gänget. Jag hittade helt plötsligt lugnet igen. Jag kunde koppla av och lägga bort all stress och oro. Jag hittade mig själv. Det var nog på grund av det som jag verkligen inte ville tillbaka till Paris som för mig just nu står för kaos, oro, stress och missöden. Inte ens för en vecka. Jag saknar Hars så enormt, att bara kunna gå ner på kvälln och sätta sig på staketet vid paddocken och titta på fölen som betar, sover eller leker. Att kunna höra fåglarna sjunga. Att känna doften av fläder. Att kunna slappna av och inte gå i ett moln av kaos hela tiden.

Jag längtar tillbaka.

Men på fredag är jag hemma, hos mina hästar. På lördag flyger jag över sandbanan på Jägers igen och kan titta på mina egna föl på kvällen. Jag kan lukta på min fläder. Höra svenska fåglars sång och ja kan släppa allt igen. Men jag beklagar, det kommer aldrig blisom på Haras.